mamarama

Jag har haft utbildning i hälsofrämjande ledarskap för ett handfull chefer. Vi har samtalat om vad ett hälsofrämjande förhållningssätt är och hur man kan använda Antonovskys idéer om KASAM (känsla av sammanhang) som ett verktyg till att förstå och arbeta med sina medarbetare och skapa välbefinnande både för individen (hälsa) och organisationen (lönsamhet).

Vi hade väldigt öppna och hjärtliga diskussioner och jag gick lätt i hjärtat därifrån. Dock är jag väldigt trött nu, som jag ofta blir efter en utbildning och ser fram emot att somna tidigt och ta en kortare arbetsdag imorgon.

Dagens lästips! Salutogent ledarskap- för hälsosam framgång (Anders Hanson)

Jag kände mig pigg idag så jag gick till jobbet. Jag har dock känt mig lite yr i huvudet när jag suttit och förberett en utbildningsinsats jag ska ha senare i veckan. Det var skönt att gå från jobbet och sätta sig på bussen till lilla dotterns dagis.

22 min vila. Ett äpple. Stirra ut genom fönstret.

Jag möttes av en glad och varm kram. "Mamma! Mamma kommer!"
Vi tog bussen hem, tog en promenad till stormarknaden för att köpa färsk fisk. Vi ställde vagnen utanför affären och tog en av kundvagnarna med en minibil framtill. Lilla dottern hoppade glatt in. Vi svischade fram mellan rader av mat, en gratisbanan, lite fisk.

"Vill du ha en glass?" Frågade jag lilla dottern när vi lämnade kundvagnen.
"Piggenin!" (Dvs piggelin)
Hon stod stilla tålmodigt i kön till att betala glassen. Vi gick ut och satte oss på en plåtlåda. Åt glassen långsamt. Tittade på alla som gick förbi. Då hände det.

Lycka.

Lycka i att vara i nuet, sitta på en liten plåtlåda bredvid min älskade dotter som fyller 2 år om en månad, äta på en Piggelin och titta på människor i tystnad med varandra.

Livet är vackert när man stannar upp och lyssnar, tittar, smakar, luktar och känner.

Jag har inte så mycket att säga mer än att jag fortfarande är hängig, trött, sjuk och tung. Tyvärr har jag dragit ner lilla dottern i hålet så nu har hon också 39 graders feber. Men hon har inte riktigt fattat det, hon gick upp kl 5 och ville baka en kaka.

Jag är evigt tacksam för min mamma som är här och tar hand om oss då maken är ute på vift. Just nu står hon och steker pannkakor!
Älskar dig mamma!

http://instagram.com/p/dZKn-HMG_g/

Jäkla skit!
Jag som har premiär på jobbet med ett nytt nätverk imorgon. Det är tur att jag har så kompetenta kollegor som löser det utan problem. :)
Men nu ligger jag här med 39 graders feber och tycker synd om mig själv...

Åh vad det är kass att känna sig krasslig. Jag fryser, har ont i halsen, tung och kliig i hela kroppen. Ibland blir det inte mer och har jag tur vaknar jag pigg som en lärka imorgon.

Vi får väl se...

I helgen var vi på bröllop. Magiskt med bröllop. Tårarna rann ner för mina kinder när våra vänner tågade in i den lilla skärgårdskyrkan i Hamburgsund. Det är så vackert och naket att se två människor stå inför högre makter och lova att göra sitt bästa för att finnas där för varandra och dela livets glädjeämnen och sorger ihop. Att gifta sig är som att svara på den slutgiltiga fråga-chans-lappen fast det finns ingen ruta för kanske, som för övrigt var riktigt ruttet när man fick i kryssad tillbaka.

Det var en vacker dag som prickades in mellan två regndagar. När våra vänner kom ut på kyrktrappan med solen i håret korkade vi upp såpbubblorna och blåste på dom. Jag älskar såpbubblor!

En härlig middag senare som bjöd på massa skratt och sköna historier så hade jag lärt känna våra vänner ännu bättre. Det är härligt med bröllop, att få se in i brudparets tidigare liv via berättelsen av människor som älskar dom.

Efter festen åkte vi tillbaka till hotellet i Fjällbacka och småsnackade till sent på natten. Kl 04 drog jag ut besökarna ur brudparets rum. Några timmar bröllopsnatt behöver man ju få.

När vi dagen efter hämtade vår lilla dotter hos brorsan med familj hade hon lärt sig att hoppa och i luften snurra nästan ett helt varv på studsmattan, och göra bakåtkullerbytta. Vår lilla nästan 2-åring hade utvecklats 3 månader på 1 dygn. Vilka kusiner...

Det är helt strålande. Tre hela dagar tillsammans med lilla dottern med start i tisdags på den nya förskolan och sen är det dags att lämna. Jag är med i alla moment och finns där för henne när hon vill och behöver mig. Det som är mest fantastiskt är att jag som förälder får möjlighet att skolas in också. Med 2-veckors inskolning kommer man in lite duttar här och där och får egentligen inte riktigt känsla för hur en dag ser ut. Vi har testat det med och det känns mer som att långsamt dra av ett stelt plåster.

Imorgon är det dag tre och på fredag är det dags att lämna och gå till jobbet. Redan idag vågade hon sig iväg på små avstickare för att leka med barnen eller tvätta händerna med fröken. Hon åt bra och sov gott. Jag fick väcka henne när hon sovit över två timmar. Vi skulle gå hem...

Mammahjärtat klappade lite extra hårt när hon äntligen vågade sätta sig i soffan med de andra barnen för att läsa en bok. Hon pratade lite med flickan som satt bredvid henne. Därefter lyfte flickan sin lilla hand mot dottern och klappade henne försiktigt på kinden och lade sedan armen om henne. Två små kompisar i en blå soffa på dagis.

Det var precis lika magiskt och spännande som jag minns det från lågstadiet, om inte ännu mer!

Jag tog chansen när jag och lilla dottern skulle spendera hela helgen med kusinerna och göra en heldagsutflykt. Jag var så peppad att jag redan kvällen innan riggade frukost à la ägg&baconmuffins (tack Anna för idén) och kokade pasta till pastasalladen.

Genom att hjälpas åt med packningen på morgonen kom vi iväg i tid och med siktet mot Alingsås och därefter Antens stationsväg. Vi kom fram 20 min innan det gamla ångtåget skulle gå och jag gick in och köpte biljetter. Barnen stod som ljus på utsidan.
http://instagram.com/p/c7MosDMG_6/

Vi hoppade på i en gammal vagn och fick en hel kupé för oss själva. Tåget ryckte till och satte fart. Lukten av eldad kol var frän i näsborrarna och när regnet plötsligt öste ner var det en kraftfull effekt till ånga, rök, gamla säten och vacker natur med utsikt hela tiden mot sjön Anten.
http://instagram.com/p/c7M180MGwR/

När vi kom fram till Gräfsnäs slutade det plötsligt regna och solen kom fram. Vi tog oss in i slottsparken och hittade ett gammalt ihåligt träd, som barnen undersökte noggrant. Undertiden packade jag upp pastasalladen och chokladmjölk på en stubbe i solen som fick agera bord.
http://instagram.com/p/c7MVwFsG_a/

Efter lunchen tog vi oss ner till badplatsen för att ta oss ett dopp. Efter lite övertalande slet även jag av mig kläderna och badade i underkläder. Lilla dottern hoppade från bryggan rakt i min famn. Det började dugga lite lätt och vi hann inte ens tillbaka till kläderna innan regnet öste ner igen, på kläderna. Jag fick ta på mig blöta regnbyxor utan underkläder. Barnen skrattade gott åt mig när de klistrade fast sig på bakdelen. Vi bestämde oss fort för att åka rälsbussen tillbaka och snabbade oss tillbaka till tågstationen.

Väl tillbaka i Anten bytte vi till torra kläder och tog en sväng in till museet. Där kunde vi klättra upp i lok, vagnar och köra tågbana. En kopp kaffe senare och jag var redo att åka hemåt. Vi bestämde i bilen att vi ska åka tillbaka nästa sommar, fast denna gång när det är fint väder. Då ska vi gå på upptäcktsfärd i slottsruinen!