mamarama

Jag och mannen kom på oss att vi inte varit iväg och gjort något på egen hand sen i julas. I samband med att svärmor kom för påsken bestämde vi oss för att smita iväg en natt till St Jörgens Spa. Vilken upplevelse!

Sammansättningen av varma och kalla källor, fotbad, bastuar, viloplatser med musik, gungande sängar, välgörande te, film på naturen och värmande lava var helt enorm. Jag skulle rekommendera alla att åka dit! Jag var så avslappnad att jag knappt kunde gå. :)

En god middag på det och ostörd sömn i prassliga vita lakan var precis det som gjorde att jag vaknade glad, utvilad, lugn och lite sugen på att uppleva någon aktivitet. Mannen och jag strosade ner till sportavdelningen efter frukost och satte oss och fick en omgång meditation. Sen en sväng in i gymmet och hemmasnickrad yoga innan det var dags att checka ut.

Det var så gott att komma hem till lilla dottern sen och busa runt. För övrigt har farmor fått ett nytt smeknamn "Pammom" eller Pangbom som vi översatt det till. Haha.

Nu är jag på väg till mina föräldrar på egen hand. En god middag med deras gäst från Indien väntar och ännu en god natts sömn!

Jag sitter på utanför ett café i Haga, dricker en kopp kaffe och får sol på näsan.

Jag kommer på mig själv att jag är så lyckligt lottad. Tänk att jag bor i ett land där vi inte har krig och majoriteten har tak över huvudet. Tänk att jag har en familj som är frisk och vi vårdar våra relationer. Tänk att jag har ett jobb som gör att jag inte bara längtar efter att gå dit utan också ger mig en inkomst så min familj kan få mat på bordet, betala räkningar och ha roligt! Tänk att jag precis fick en kopp kaffe gratis bara för att jag delade med mig till cafepersonalen om hur tacksam jag är över att cafeet har en bänk utanför där man kan få sol på näsan.

Nu ska jag passa på att ge bort lite av mina resurser i påsk. Min tid till min familj och skänka lite pengar till välgörande ändamål.

Glad påsk!

Mamman med den nya frillan!
http://instagram.com/p/XZqGt2sG7T/

Idag har jag flängt mellan olika uppdrag på jobbet. Jag har mitt i min aktiva dag försökt att komma ihåg att landa och andas. Tre olika uppdrag på tre olika platser. Det såg likadant ut igår.

Imorgon är det städdag. Det innebär jag jag ska rensa undan det som samlats på hög under tiden jag varit ute och pratat om, lyssnat till och workshopat om hälsa, balans, motivation, mål, osv.

Jag ser fram emot att i lugn och ro tillsammans med en kopp te rensa högen. En sak i taget.

Att finna balans handlar för mig mycket om att veta när det är dags att avsluta det man gör och fokusera på något annat. En vanlig källa till stress hos mig är hushållssysslor, samtidigt som det kan vara en källa till återhämtning. Det stressar mig när det känns som ett måste, något jag behöver bli av med.

Se framför dig ett berg av disk, matfläckar på golvet och på bordet. Du är trött och vill inget hellre än att sätta dig ner och vila, läsa en bok, dricka en kopp te. MEN du vet också att när du vaknar imorgon är skiten kvar. Ingen hustomte bor hos dig, vilket gör att du får smöra din macka bland gamla matrester och diska upp en tallrik och en sked till yoghurten. Såååå ovärt! Känslan av "jag måste diska" infinner sig och troligtvis gör du det med lite ilska, frustration och hoppas att det tar slut snart.

Tänk dig nu istället en varm sommardag i sommarstugan. Du har suttit ner med familjen och ätit en lätt lunch i köket. Din partner erbjuder sig att diska, men just nu infinner sig en känsla av en önskan att tappa upp ljummet diskvatten med mycket skum och långsamt i din egen takt tvätta rent efter er. Du har inget annat planerat och står gärna och drömmer dig bort med skumbadet ett tag medan resten av familjen går ut på gräsmattan och gör sitt. En känsla av "jag vill diska" är närvarande.

Samma aktivitet kan vid olika tillfällen upplevas som måste eller önskan. De gånger då hushållsaktiviteterna är för många för att mäkta med är det viktigt att sänka ambitionsnivån och vara nöjd med det man gör.

Ikväll bestämde jag mig för att vara nöjd om jag lagade mat, tog hand om köket efteråt och satte en tvättmaskin. Såhär tom blir diskbänken då:
http://instagram.com/p/XVVfk3MG7u/

Men jag bestämde mig också därefter att enough is enough. Då lämnar jag med gott samvete det här ovikta tvättberget från helgen:
http://instagram.com/p/XVVx6QMG8B/

Idag var det dags för 18-månaderskontroll. Eller svensk barnprovning som svärmor kallar det.

Allt började helt fel, lilla dottern hade somnat sent hos dagmamman och var helt nyvaken när jag kom för att hämta henne. Hon var långt ifrån nöjd och somnade nästan i min famn på väg till BVC.

Väl där var det lite roligt att leka med alla leksaker. In i rummet med barnsköterskan och prata kring frågeformuläret. Jag kände redan när jag fyllde i det hemma att vi inte kommer ha så mycket att prata om. Allt funkar ju hyfsat.

Efter tio minuter tyckte lilla dottern att det var dags att gå hem. Då skulle vi prata lite till, väga, mäta OCH ta mässlingvaccin också. Jösses, där började kaoset bryta ut.

Resten av kvällen har varit blandat bus, sugande på napp och gallskrik i protest mot att inte få viljan igenom. Då pratar vi om önskan att lägga sin lilla hand på en stekhet köksplatta, eller slå sin mamma hårt och länge.

Vi kan väl säga att det blev en turbulent eftermiddag och att en sover och den andra sover snart.

Heja BVC! (Något ironiskt)

Och så kom tillfället då jag spontant tog mig en jogg...

Jag har frusit så jag skakat idag. Jag var hungrig och köpte hamburgare till lunch med övertygelsen att jag snabbt skulle bli varm. Det är ju trots allt snabbmat.

Vid lunchbordet förde jag huttrandes burgaren till munnen och en kollega utbrast: du är blå om händerna! Jag tittade på dom och konstaterade att jag såg död ut. Maten hjälpte inte alls.

Ut och rör på dig, uppmanade min kollega som är läkare. Jag tittade ut och var inte speciellt sugen på att placera min nerkylda kropp i minusgrader och hård blåst. Nåväl, det kan ju knappast bli värre...

Jag drog på mig mössan och stack ut. Jag ville börja gråta, men rörde mig framåt med starka steg. Efter ett tag insåg jag att jag skulle behöva öka farten för att inte frysa till is. Så blev det att jag småjoggade en liten sväng för första gången på mycket länge. Ett snabbt varv runt Nordstan och sen in i värmen igen.

Det funkade! Värmen kom tillbaka! Nu behöver jag bara bredda rundan något,så kan jag springa Götebergsvarvet när jag minst anar det!

Idag var jag uppe i Skövde och höll ett seminarie tillsammans med två kollegor. Jag tror aldrig jag varit i Skövde. The home of my favoritbloggare (och enda bloggen jag läser) Spiderchick. Sjukt missnöjd att jag inte såg henne. :)

Annars har jag inte så mycket mer att säga om Skövde eftersom jag var inne i ett konferensrum hela eftermiddagen och sen åkte jag hem igen.

Då vaknar man och ser detta utanför
http://instagr.am/p/W8qVissG00/

Jag inte vad jag känner inför det faktum att våren inte riktigt vågade visa sig än. Kanske är det så att våren har varit på HM och provat en ny bikini i stelt vitt ljus och insett att det inte var dags än. "Jag är inte tillräckligt färgglad och stark än för att visa mig offentligt"

Jag förstår våren och välkomnar henne med öppna armar när hon bestämmer sig för att krypa fram igen.

Jag börjar faktiskt bli lite trött på att då och då få frågan om jag är gravid. Under detta året har det hänt vid sex tillfällen, kollegor, gamla träningskompisar, släktingar.

Jag har funderat på detta.

1. Varför frågar man en kvinna om hon är gravid? Är det inte trevligare att låta den som är gravid i så fall berätta nyheten när den känner sig redo?

2. Man är uppenbart i skottlinjen för graviditetsradar när kombinationen förstföderska/legat sängliggandes i 4 månaders-mage (bålmuskulutaren är uttänjd in i absurdum och inälvor och tarmar har fritt spelrum) och liten byst möter observatören.

3. Det bästa sättet att svara den person som tar sig friheten att fråga om jag är gravid bara för att jag har en otränad/uttänjd mage och har en liten byst är: Nej.
Övriga kommentarer är överflödiga och leder inte till något gott.

Kram på er medsystrar med svullen buk!

I går kväll fick jag reda på att jag skulle lämna lilla dottern hos dagmamman. Stressen hopade sig direkt... Jag som planerat att vara inne på jobbet tidigare. Kund kl 8.15... Det löser sig tänkte jag och la mig för att sova.

Stress har ju sällan en positiv effekt på motoriken. Efter en del tumlande och brottande på golvet med barn och overall bar det av. "Hejdå!" Sa lilla dottern och kutade in till de andra barnen.

När jag satte mig på spårvagnen slog det mig att jag fått med lilla dotterns rosa vantar och lämnat mina innanför dörren hos dagmamman. Nåväl dom täcker ju minst 50% av handen ändå!

http://instagr.am/p/WycPbDMG8v/

Idag har det fullständigt kryllat av biljettkontrollanter i stan. Imorse på väg till jobbet kom det på två olika uppsättningar à 3 glada fåglar. Nu när jag skulle gå från jobbet passerade jag tre uppsättningar med kontrollanter!

Inte nog med att flyttfåglarna invaderat stadens spårvagnar, så har de lämpligt bytt skrud till denna lite mer moderna a la dörrvaktsutstyrsel.

http://instagr.am/p/WwsiLQMGxu/

Igår åkte hela familjen till Ulricehamn. Mannen skulle åka bräda i snön och jag och lilla dottern underhålla oss med pulka, fika och promenad.
http://instagr.am/p/WrXbTXMG0m/

1. Shopping i Ulricehamn en söndag är inte aktuellt då allt är stängt.
http://instagr.am/p/WtUg_NMG3Y/

2. Det är trevligt att promenera i Ulricehamn. Konstaterade snabbt att staden påminner om vilken Schweizisk stad som helst. En stad, vid en sjö, vid ett berg.

3. I Ulricehamn firar man internationella kvinnodagen med bravur. I alla skyltfönster hängde färgglada kvinnosymboler i rad. Samtliga figurer var av samma snitt så jag undrar såklart: Vem distribuerar dessa färgglada symboler? Hade de en stor effekt på världens kvinnors kamp för jämställdhet?

4. Frisk luft, sol och pulsande i snö en eftermiddag gör underverk på en vårdeppig mamma. Endorfinerna sprutade och allsången var ett faktum i bilen på väg hem!

Det är bara att konstatera. Jag har "drabbats" av den tröttsammaste av vårdeppighet. Jag är tröttare än tröttast, tyngre än tyngst och ledsnare än ledsnast. Vad gör man när man knappt klarar av att vara i sin egen kropp? När man vill krypa ur sitt skinn och sätta sig på en solvarm solstol med färskpressad juice i ett glas med paraplyer och vara inbäddad i fluffig mjuk bomull?

Saker och ting är föränderliga
Jag försöker tänka att inget tillstånd är för evigt. Precis som att naturen skiftar i årstider gör även jag. När jag minst anar det kommer sinnet vara fylld med sommar och vårdeppighet är ett minne blott.

Stanna i nuet
När sinnet och kroppen fylls med motstridiga och obekväma känslor är det lätt att försöka slåss mot dom eller fly. "Jag vill inte känna såhär!" leder till att jag försöker förstå varför jag känner på ett visst sätt och lösa det. Istället för att försöka finna lösningar eller döva genom att distrahera sig genom tv, shopping, fest eller något annat flyktigt kan man också sätta sig och inte göra någonting. Mjukt och försiktigt vända uppmärksamheten från att gotta sig i de egna känslorna och rikta blicken vad som händer runt omkring. Se människorna, träden, solen, fåglarna, bilarna. Kanske uppmärksamma hur det rent fysiskt känns att vara ledsen. Var i kroppen sitter det? Vila med sig själv istället för att brottas eller springa.

Acceptera det som är
Det är faktiskt okej att inte vara piggast, gladast, mest glänsande och snyggast jämt. Det är när vi vågar vara oss själva som vi knyter djupare och starkare band med andra människor. Vi visar att vi är mänskliga.

Kram till alla medsystrar och bröder som känner sig påverkade av ljuschocken! :)

Jag har märkt en sak. Jag börjar bli så pass pigg att jag kan börja väldigt försiktigt att göra lite rörelser som inte är promenader. Dvs en antydan till den träning jag är van vid. Jag har märkt en spännande sak.

Om jag helt plötsligt får lite extra energi och spontant gör en liten fysisk ansträngning, så fungerar det bra. Typ jogga hem från spårvagnen, skuggboxas i vardagsrummet, göra tio armhävningar.

MEN om jag är förberedd på att jag ska "gå och träna", är peppad och har någon som helst mental anspänning i samband med det slås kroppen ut fullständigt. Det är som att hela nervsystemet lägger av.

Så från och med nu är det bara spontanidrott på låg nivå som gäller. :)

Vaknade med en känsla av "åhhhhh vad tungt livet är, jag är så tröööött, och ledsen känner jag mig" (ingen speciell anledning).

Jag ryckte upp mig, packade ihop mig och dotter och tog bussen till Slottsskogen. En stund på Plikta med lek och spring. Gick och åt lunch, sen somnade lilla dotter i vagnen.

Nu sitter jag i Haga, i solen med en kopp kaffe. Åhhhh återhämtning, njutning, lugn.

http://instagr.am/p/WmHjjzMG8_/

Efter mina långa promenad förra veckan har jag varit ganska trött. Jag blev inte lika utslagen som jag blev i början av tillfrisknandet, men jag blev hängig som man kan bli efter hård ansträngning.

Igår kom energin tillbaka. Ikväll fick jag helt plötsligt för mig att göra armhävningar, på knäna 10 st. Darr... 10 knäböj... 5 min skuggboxning... Så kunde jag konstatera att jag gjort mitt första träningspass utan att bli yr i huvudet. 10 min långt! :)

Vi får se vad som händer imorgon. Om kroppen säger emot gör den det 1-2 dagar efter jag ansträngt mig.

Det är lätt att fastna i stunden när man är 1 år och 5 mån.

Vi har varit ute hela eftermiddagen i det härliga vädret. På väg hem gick lilla dottern bredvid vagnen. Det blev ett stopp vid lekplatsen på torget. Gunga, rutschkana och slänga fimpar i papperskorgen. Hon är en riktig miljökämpe.

Det blev en avstickare in i friluftsbutiken och kläm på fleecekläder. In i butiken blev lilla dottern stoppad av sin mamma. Vi hade ju trots allt redan handlat.

*tokgråt*

"Handla!"
"Nej vi har redan handlat"

*lilleskutttårar*

Vi gick vidare och kom in på en granngård. Där hittade lilla dottern en upponervänd kruka som stod på ett fat. Hon lyfte på krukan. Inget där. I 15 min sysselsatte sig lilla dottern med att peta ner saker i det lilla hålet i botten på krukan.

http://instagr.am/p/WUlD6oMG21/

Det tog ungefär 1,5 timme att gå hem från spårvagnshållplatsen, men det var trots allt ingen som helst brådska. Livet är ljuvligt när det finns möjlighet att följa ett barns rytm.