mamarama

Barn och man är på vift ett par dagar. Med andra ord enorma möjligheter till sömn! Jag gick upp kl 7.20 för att förbereda tills mattläggaren skulle komma kl 8.00.

Nu sitter jag här och väntar, han kommer tydligen först om en timme eftersom han själv satt och väntade på sotaren.

Nåväl vad är väl en sovmorgon i fluffiga sängkläder? Helt klart övervärderat. Hrfm...

När jag kom tillbaka till bilen med en låda lunch och en kartong med Napoleonbakelse stod en P-vakt vid bilen och skrev böter. Jag insåg snabbt att jag missade att trycka på automaten och hämta en gratisbiljett för 2 tim.

"Var har du biljetten?" frågade p-vakten.
"Ehm... Jag har ingen..."

Han tittade på boten på 400kr och sen på mig.

"Måste jag betala den där? Jag glömde betala." frågade jag.

Han tittade på boten, han tittade på mig, sen tittade han på automaten 20 m längre bort.

"Du slipper om du betalar 100 kr i automaten" sa han tillslut.

Jag höll på att skratta ihjäl mig inombords. Jag var dock tyst av rädsla att han skulle ändra sig.

Jag gick bort och stoppade in kortet och betalade 100kr med skratten i halsen. Sen åkte jag därifrån med en p-biljett som går ut kl 23.26 ikväll.

http://instagr.am/p/SnHkzmMG3d/

Heeeela hösten har jag varit sjuk i feber och hög sänka. Läkarna har inte hittat något och inte kunnat ställa diagnos. Det var först när jag kapitulerade fullständigt och la mig ner i sängen och konstaterade "nu ligger jag här tills det försvinner" som kroppen började läka.

Det tog två veckor för febern att försvinna. När febern försvann hade jag ett inbokat besök hos Bröderna Tranbergs och fick en kraniosakral behandling som skickade mig i rätt riktning. Det tog ytterligare nästan tre veckor för proverna att normaliseras.

Nu är jag så pass pigg att jag vågar arbetsträna resten av sjukskrivningen. På måndag är det dags om inget oväntat händer.

Jag vaknade av tydliga frukostljud utanför sovrumsdörren. Helt yrvaken drog jag mig ur sömnen med motivationen "Åh vad mysigt med lite familjefrukost".

När jag satte mig vid bordet satt mannen med näsan i morgontidningen och dottern i barnstolen med en liten brödbit mellan pekfinger och tumme. Hon sträckte fram brödbiten och högljutt deklarerade att hon skulle ha kaviar på den. Yr i mössan tittade jag på maken som fortfarande satt med näsan i tidningen. "Min uppgift" tänkte jag.

Efter en stridström av kaviartryckande tog brödet slut och dottern började nu kräva kaviar på lilla pekfingret.

Jag insåg då att mitt i uppvaknandet hade jag missat att väcka mitt tålamod. Jag ska gå och göra det nu.

När det blev nej på förstavalet på barnomsorgen började jag och min man i ren Anna/Alex-Solsidan-anda leta efter den perfekta barnomsorgen.

Punkter att ta hänsyn till:

- mängden utomhusvistelse
- rena och säkra lokaler
- god och hälsosam mat
- trevliga och pedagogiska fröknar
- goa ungar
- flexibilitet gällande hämta-lämna
- känsla av delaktighet
- mindre barngrupp
- magkänslan

Vi har besökt tre föräldrarkooperativ och en dagmamma. När vi hade vägt avstånd/magkänsla/fröknar/utomhusvistelse osv mot varandra bestämde vi oss tillslut att ta dagmamman på gården som är ute och promenerar och leker med barnen två gånger/dag för att hunden samtidigt ska rastas, serverar lättserverad "barnmat" a la Mamma Scans köttbullar och har ett leopardöverkast på sängen (hihi) och diverse små pryttlar överallt i lägenheten som hon lovade att plocka bort.

"Åt skogen med vällagad mat och säker miljö" sa vi med varm magkänsla och gick hem och åt hämtpizza och tittade på tv i vårt stökiga småbarnshem.

Upp med handen om du också tyckte det var känslomässigt rörigt och krångligt att välja barnomsorg. (Då man ännu inte ens lämnat sitt lilla guldkorn ifrån sig, men minsta tanke på det får kroppen att rysa.)

Vi fick nej från kommunala dagiset 50 m från bostaden. Då började jakten på det "perfekta" stället...

Femina recenserar Bodil Jönssons nya bok "Tid för det meningslösa".

http://instagr.am/p/R8NNCRsGxJ/

Låter ju som något att sätta tänderna i för en 31-årig mamma med ett barn på 14 mån som fortfarande tror att hon är elitidrottande 21-åring med rutor på magen... :)

Jag har alltid varit riktigt dålig på att baka bröd. Något har varit fel på högerhandens pekfingertopp eftersom jag vid otaliga gånger dödat jästen. Fingret stoppas ner i den ljumma och troligtvis helt perfekt tempererade smör och mjölksmörjan och pekfingertoppen säger "Nej nej, häller du detta på jästen kommer den frysa och då blir det ingen deg". Så högerhandens pekfingertopp har först nöjt sig när vätskan troligtvis varit uppemot 42 grader. "Åh mysigt, detta gillar jästen nog".

Idag har jag med oerhört lågt självförtroende i högerhandens pekfingertopp faktiskt lyckats baka piroger!! Hittade ett enkelt recept i Allt om mat från september och ville testa lyckan. När degen jäste kunde jag konstatera att ett drygt år med barn kalibrerar även det sämst bakfinger. Första gången jag badade lilla nyfödda dottern blev hon knallröd. Hon gillar också ljummet vatten nämligen...

På Instagram kan du se slutresultatet och även se recept på deg till 16 st piroger. Jag stekte ihop min fyllning i stekpannan :

400 g ekologisk nötfärs
3 rivna ekologiska morötter
1 hackad lök
2 hackade vitlökar
1 dl vatten
2 msk tomatpure
spiskummin
chili
basilika
örtsalt
(och lite grillkrydda när jag inte orkade försöka få det gott längre hihi)

http://instagr.am/p/R7ZJ39sGw1/

Idag är jag lite extra tacksam för livet.

http://instagr.am/p/RvKxpisG3u/

Vilket härligt dygn!

Morgonen bjöd på frukostbuffe med utsikt över havet. Förutom att bacon och små korvar var helt sönderstekta och skrynkliga, så bjöds det på allt man behöver på ett frukostbord. Lilla dottern öste i sig vattenmelon och rusade runt bland borden om vart annat. Detta ledde till att jag och mannen fick äta i skift i lugn och ro. :)

Vi tog en promenad ner på den ödsliga och kalla Smögenbryggan och tittade på små rödmålade fiskebodar. När vi checkade ut åkte vi tillbaka till bryggan och åt god fiskgryta till lunch innan vi åkte hem.

"Har du tiiiiiid att hämta ut pengar", hojtade en restaurangägare till en annan utanför SEB. Vi gick vidare till en av fiskebutikerna som ligger vägg i vägg med fiskauktionshallen och handlade plikttroget med lite smögenröra och varmrökt makrill.

Hoj!

Åh så skönt att packa en liten väska till sig själv och tillsammans med lilla familjen byta miljö.

"Vi åker till Smögens hafvsbad, skitsamma hur jag mår"

Efter höstlovshets med fyllda rum och massvis med barn, checkar vi in när det nästan är tomt. 10 min efter incheckning var det dags för min SPA behandling. Vitaminkicken (ansiktsbehandling) och snabb pedikyr (fotbehandling) stod på schemat. Jag har aldrig fått ansiktsbehandling förr. Jösses vad härligt det var!

När behandlingen var färdig mötte jag upp man och lilla dotter i poolen. De hade gått loss på både pool och bubbelpool medan jag fått tid för mig själv. Dottern tog ett äpple och tuggade på medan det var dags att göra sig redo för middagen.

Maten var enkel och god. Vi var tacksamma att vi var ensamma i restaurangen när vår dotter får ett glädjefnatt och rullar runt på heltäckningsmattan mellan för- och huvudrätt.

Nu hänger jag i sängen med godis och "Femtio nyanser av honom" som jag ännu inte öppnat.

http://instagr.am/p/RnwiQnsG-U/

Jag har alltid sagt till mig själv att jag mår bra av att utmana mig själv. Det kan vara inom yrkeslivet, eller träning. Jag har sökt upp utmaningar genom att sätta upp höga mål och pressa mig själv. Jag undrar nu om det stämmer...?

Är det inte så att utmaningar kommer i jämna eller ojämna sjok genom hela livet och över alla områden? Behöver jag verkligen leta upp utmaningar? Är inte den stora utmaningen att stå lugn, centrerad och möta de utmaningar som kommer utan att springa där ifrån eller slåss panikartat med dom?