Total förnekelse vid sjukdom
Vad är det som gör att jag blir så fruktansvärt provocerad av att vara sjuk?! Känslan av när det kryper i kroppen, värker i ryggen, huvudet dunkar, svettningar, frysningar, kliar i bihålorna, nyser och frustar får mig att bli skogstogik och full av förnekelse.
"Shit, hur ska de klara sig utan mig imorgon?! Vi måste inställa in! Nej!!! Fast jag kanske är frisk imorgon så det löser sig." tänkte jag i torsdags med 39 graders feber och fullständig värkkollaps i hela kroppen. Allt löste sig fint... Min kollega täckte för mig och faktum är att världen hade tickat på som vanligt om mitt uppdrag skulle bli inställt, herregud folk blir ju sjuka ibland och det är ju bara ett jobb inom företagshälsa, inte fredslösningen jag jobbar med...
"Okej det var inte så dumt att bli sjuk just i onsdags, det ger mig hela helgen att kurera mig på, så kan jag gå in och jobba på måndag istället och komma ikapp. Egentligen ska jag ska vara föräldraledig med min dotter men min man kan säkert täcka för mig" tänkte jag på lördag med 38,2 graders feber och halsont från helvetet. Som att jag hellre går in och jobbar när jag sökt ledigt än att ha en heldag med min lilla dotter...
"Om jag är frisk imorgon, då hinner jag förbereda min föreläsning till torsdag och slipper ställa in" tänkte jag idag kl 10.00 med 37,6 i feber och tung kropp. Vill påpeka att när tempen stiger över 37,3 får jag tydliga feberkänslor. Det känns som att en demon tagit över mig kropp. Jag förlorar min livskraft, glädje och får lätt ångest över att inte kunna fullfölja mina åtaganden på jobbet.
Nu har jag ingen feber (37,1) och känner att livskraften är tillbaka i kroppen. Det vände vid lunch när jag vilade under dotterns middagsvila som varade i tre timmar (hon har också varit febrig lilla trollet). När jag nu är pigg blir jag helt matt över hur det inre tankekriget håller på när jag är sjuk. Självklart får jag även tankar som går ut på att jag ska vila, tänka på min hälsa och att jobbet faktiskt inte är det viktigaste i världen. Jag stannar ju trots allt hemma när jag är sjuk. Men varför ska det vara så svårt att acceptera att sjukdom är en del av livet och behöver mötas med samma omtanke och kärlek som en god vän?
"Shit, hur ska de klara sig utan mig imorgon?! Vi måste inställa in! Nej!!! Fast jag kanske är frisk imorgon så det löser sig." tänkte jag i torsdags med 39 graders feber och fullständig värkkollaps i hela kroppen. Allt löste sig fint... Min kollega täckte för mig och faktum är att världen hade tickat på som vanligt om mitt uppdrag skulle bli inställt, herregud folk blir ju sjuka ibland och det är ju bara ett jobb inom företagshälsa, inte fredslösningen jag jobbar med...
"Okej det var inte så dumt att bli sjuk just i onsdags, det ger mig hela helgen att kurera mig på, så kan jag gå in och jobba på måndag istället och komma ikapp. Egentligen ska jag ska vara föräldraledig med min dotter men min man kan säkert täcka för mig" tänkte jag på lördag med 38,2 graders feber och halsont från helvetet. Som att jag hellre går in och jobbar när jag sökt ledigt än att ha en heldag med min lilla dotter...
"Om jag är frisk imorgon, då hinner jag förbereda min föreläsning till torsdag och slipper ställa in" tänkte jag idag kl 10.00 med 37,6 i feber och tung kropp. Vill påpeka att när tempen stiger över 37,3 får jag tydliga feberkänslor. Det känns som att en demon tagit över mig kropp. Jag förlorar min livskraft, glädje och får lätt ångest över att inte kunna fullfölja mina åtaganden på jobbet.
Nu har jag ingen feber (37,1) och känner att livskraften är tillbaka i kroppen. Det vände vid lunch när jag vilade under dotterns middagsvila som varade i tre timmar (hon har också varit febrig lilla trollet). När jag nu är pigg blir jag helt matt över hur det inre tankekriget håller på när jag är sjuk. Självklart får jag även tankar som går ut på att jag ska vila, tänka på min hälsa och att jobbet faktiskt inte är det viktigaste i världen. Jag stannar ju trots allt hemma när jag är sjuk. Men varför ska det vara så svårt att acceptera att sjukdom är en del av livet och behöver mötas med samma omtanke och kärlek som en god vän?
Kommentarer
Postat av: Josse
Tror att vi är många som känner igen oss...;) Det finns aldrig några bra tillfällen att bli sjuk. Jag är glad att du känner dig bättre!
Puss & kram
Trackback
