mamarama

Mitt första möte med Sats var 2001 då jag flyttade till Malmö med målsättningen att bli bäst i Taekwondo. Jag letade efter ett gym som hade den träningsutrustning jag behövde (läs olympisk stång och generöst med golvyta). Den gången kom jag inte ens förbi receptionen eftersom jag var tvungen att boka ett möte med någon säljare för att få komma innanför väggen. Jag köpte kort hos en konkurrent och tränade där i 4 år. Vid det tillfället trodde jag inte att jag någonsin skulle gå in på Sats igen.

När jag flyttade tillbaka till Göteborg 2006 gick jag på jobbintervju för Sats för en timanställning i receptionen. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad som fick mig att bli lockad att söka tjänsten, men jag kan berätta vad som fått mig att stanna kvar i 7 år.

I receptionen på Sats lärde jag mig att möta människor med naturlighet och omtanke. Jag hade ingen aning om att det till synes enkla jobb kräver så djup kompetens och personliga egenskaper och förmågor. All respekt till dessa vardagshjältar som får medlemmarna att känna sig välkomna och sedda.

Jag påbörjade vägen som Gruppträningsinstruktör ett år senare och då i Box. Det kändes som ett naturligt steg inom Sats. Senare fortsatte jag som instruktör i BodyCombat, BodyBalance och Flow. Det jag minns starkast som instruktör är tisdagarna kl 17 på Kungsgatan. Känslan av att snöra på mig skorna, ta på mig headsetet och ställa mig framför medlemmarna med förväntansfulla och glada ansikten. Stammisarna som ställde sig på de vanliga platserna i lokalen. Det kändes alltid som att komma in till ett rum fullt med polare. Så mycket goda minnen.

Jag fortsatte utbilda mig till Personlig Tränare 2008. Under 2 år hann jag jobba med flertal underbara och väldigt olika typer av kunder. Jag fick så mycket glädje av mina kunder och när jag bytte jobb grät jag många tårar när jag såg mina kunder gå vidare. Många har blivit mina vänner.

Jag känner stor tacksamhet för Sats som lät mig utvecklas som människa och i min profession och gav förutsättningarna för mig att jobba med det jag gör idag. Jag har mött otaliga fantastiska ledare och förebilder som coachat mig framåt och verkligen brytt sig om mig.

Jag väljer nu att gå vidare. Efter 7 år på Sats har jag lämnat in min uppsägning. jag ser att instruktörsskapet inte går i linje med det jag vill skapa i min framtid. Jag väljer att stanna som tränande medlem eftersom Sats är min vuxenfritidsgård och att jag trivs så bra.

Tack för dessa åren och ses snart i lokalerna!

Jag har mått rätt kasst i vår. Jag har känt mig passiv, håglös, energifattig, initiativlös, svag och grinig. Jag har inte känt igen mig själv. Jag brukar sprudla av energi, känna meningsfullhet i det mesta jag gör och leva för att utvecklas.

I höstas var jag sängliggandes i tre månader i feber och har med tiden sett att min "sjukdom" hänger ihop med fysisk ansträngning. Detta är inte verifierat med någon allmän eller specialistläkare. Jag tillfrisknade på egen hand av att långsamt släppa kraven, vila, undvika att sätta mål, leva för varje sekund som var och hela tiden anpassa mig.

Vårens håglöshet har självklart delvis berott på att jag varit sjuk och behöver återhämta mig, men jag insåg för en månad sen att det även var något annat. Jag hade slutat drömma, jag var rädd för att hamna i samma sits igen och hade ett behov av att ta tag i situationen.

Jag frågade en god vän om han kunde coacha mig. Hjälp mig hitta mig själv! Jag står inte ut!

Vid första coachtillfället identifierade vi två avgörande bitar.

1. Jag hade svårt att fortfarande efter 7 år släppa taget om min elitidrottsidentitet. Detta innebär att jag jämt och ständigt sätter fysiska mål och kräver min kropp av vara i toppform. Det är inte så konstigt att jag är passiv om alternativet är att pressa mig till fysisk form och förmodligen bli sjuk igen.
Lösning: skapa en ny bild av min framtida person

2. Jag hade en känsla av att jag inte tog så mycket eget ansvar. Motfrågan blev "För vem är det meningen att du ska ta ansvar?" Frågan resulterade i att jag insåg att jag blivit mycket bättre på att sätta gränser för min kapacitet och i det upplever jag att jag inte tar lika mycket ansvar för andra. Men för att kunna finnas där för någon annan behöver man ta hand om sig själv.

Sen dessa två insikter har livet fått en vändning igen. Energin flödar i kroppen, jag är glad, tacksam och lägger tid på att drömma mig bort till min framtida identitet och livssituation.

Jag mötte dom inför en god väns bröllop. Vid första kontakten insåg jag att vi skulle bli goda vänner. Vi har spenderat de senaste fyra somrarna ihop och varit helt oskiljaktiga. Idag är det sista dagen jag ser dom.

Älskade TOMS! Jag hoppas jag hittar ett par som exakt lika sköna igen!

http://instagram.com/p/ZfpfetsG10/