Vårdeppighet!
Det är bara att konstatera. Jag har "drabbats" av den tröttsammaste av vårdeppighet. Jag är tröttare än tröttast, tyngre än tyngst och ledsnare än ledsnast. Vad gör man när man knappt klarar av att vara i sin egen kropp? När man vill krypa ur sitt skinn och sätta sig på en solvarm solstol med färskpressad juice i ett glas med paraplyer och vara inbäddad i fluffig mjuk bomull?
Saker och ting är föränderliga
Jag försöker tänka att inget tillstånd är för evigt. Precis som att naturen skiftar i årstider gör även jag. När jag minst anar det kommer sinnet vara fylld med sommar och vårdeppighet är ett minne blott.
Stanna i nuet
När sinnet och kroppen fylls med motstridiga och obekväma känslor är det lätt att försöka slåss mot dom eller fly. "Jag vill inte känna såhär!" leder till att jag försöker förstå varför jag känner på ett visst sätt och lösa det. Istället för att försöka finna lösningar eller döva genom att distrahera sig genom tv, shopping, fest eller något annat flyktigt kan man också sätta sig och inte göra någonting. Mjukt och försiktigt vända uppmärksamheten från att gotta sig i de egna känslorna och rikta blicken vad som händer runt omkring. Se människorna, träden, solen, fåglarna, bilarna. Kanske uppmärksamma hur det rent fysiskt känns att vara ledsen. Var i kroppen sitter det? Vila med sig själv istället för att brottas eller springa.
Acceptera det som är
Det är faktiskt okej att inte vara piggast, gladast, mest glänsande och snyggast jämt. Det är när vi vågar vara oss själva som vi knyter djupare och starkare band med andra människor. Vi visar att vi är mänskliga.
Kram till alla medsystrar och bröder som känner sig påverkade av ljuschocken! :)
