mamarama

Ordet retreat betyder att man "drar sig tillbaka". Det är en chans att klippa av yttre distraktioner som telefon, surfplattor, tv, socialt spel, planering, jobb, vardagsmåsten och istället stilla sinnet och kroppen. Man lever enkelt, äter enkelt och är tyst, allt för att få möjligheten att höra den inre rösten som ofta inte hörs pga allt brus.

Nu sitter jag på tåget till Växjö och i eftermiddag blir jag hämtad med buss för att åka ut till retreatgården Ananda Mandala som ligger en timme från Växjö. Mitt ut i skogen, till tystaden, enkelheten och varandet med människor jag aldrig träffat men efter tio dagar kommer vara mina vänner.

Ha en kärleksfull nyår älskade vänner! Over and out.

Ikväll var det verkligen dags att tvätta håret. Det har blivit något av en ond spiral eftersom hon fått schampo i ögonen vid några tillfällen och får fullständig panik när vi nämner "tvätta håret" eller "vatten på huvudet". Är hon i badkaret slänger hon sig handlöst över kanten om jag försöker ta fram slangen och spola henne. Vad ska man göra?

Följande lösningar testade jag i huvudet:

- Hålla fast henne och gör det bara så blir det gjort. Dödsångest och krokodiltårar... Dålig ide.

- På något sätt övertala henne att det är en grymt bra och kul ide. Hur då???

- Söka på Google "Barn vägrar duscha" för inspiration. Då konstaterade jag att det finns fler barn som inte vill tvätta håret och man löser det genom någon av punkterna ovan... Jaha?

Skit samma tänkte jag. Vi kan väl bada lite bubbelbad då det gillar hon i alla fall. Kanske får hon en droppe vatten på huvudet. Jag tappade upp ett bad, dottern hoppade i och började leka med plastleksakerna. Hur skulle jag få henne att tvätta håret? Skulle jag smyghälla lite med muggen som låg i badet? "Sluta mamma!!!" Skrek min dotter när jag började hälla på hennes rygg. Hon visste mycket väl vad som var pågång och vaktade mig som en hök. 

Äh, va f-n nu säger jag som det är. "Jag vill att du tvättar håret idag" Panik!!! Dottern flög upp i badet och slängde sig mot mig. "Upp!" 

"Lugn, jag kommer inte duscha dig om du inte vill, jag lovar. Jag vill dock att du tvättar håret". Efter en stund lugnar hon ner sig och håller skeptiskt ögonen på mig en stund. Hon leker vidare och efter en stund säger jag till henne. "Hör du mig?" (Litet mm till svar) "Jag vill att du tvättar håret, ok?" Hon tittar ut i luften med tom blick. "Ok" säger hon. Hon fortsätter leka. Jag frågar henne om jag får skölja hennes hår. Hon säger nej. Tålamod. Precis när jag tänker att detta kanske är något vi behöver bearbeta ett tag och ska ge upp förhoppningen att lägga en nytvättad 2-åring i sängen tar hon sin lilla hand och stoppar ner i skumbadet. Hon tar upp skum i handen och gnuggar in det i håret. Hon fortsätter att stoppa ner handen och gnugga håret med badskum tills håret det är helt blött. Hon ser nöjd och glad ut där hon sitter i badkaret och tvättar håret på sitt lilla vis.

Jag blir imponerad ofta om inte varje dag hur uppfinningsrik och modig min lilla dotter på 2 år är när det kommer till att lösa olika situationer om jag har tålamod och tillit till hennes förmåga.

Idag hoppade jag på en utmaning. Jag laddade ner den nya appen "appiness" och startade med den första utmaningen i morse som bestod i att söka ögonkontakt med 3 olika människor, le och önska dom lycka. Piece of cake, tänkte jag.

Jag satt på spårvagnen på väg till jobbet och tänkte att "jag kommer ju lösa uppgiften på väg till jobbet, här finns massor med människor jag kan titta i ögonen och le till". Människorna fanns i massor, hukade över sina telefoner eller blankt stirrande ut genom fönstren. Hmm… lite utmaning kanske det skulle bli ändå.

Jag tog en promenad från Korsvägen via Lisebergs huvudentré till Gårda och där hände det. Det kom en kvinna i 40-årsåldern gående mot mig, 160 lång, svart rock, blont hår i page med lugg, ganska alldagligt utseende. Våra ögon möttes. Precis när hon skulle slå ner blicken log jag med hela hjärtat och tänkte "ha en fantastisk fredag härliga medmänniska". Hon avbröt sin rörelse med att slå ner blicken och tittade igen upp och log ett brett och förvånat leende tillbaka. Vi fortsatte vidare åt var sitt håll. 

Efter dagis hämtade jag min lilla dotter och då jag lovat att köpa glass till henne när jag kom och hämtade henne, så åkte vi iväg till en glassbar i Frölunda. Hon ville ha baniljglass med kaka (en kula vaniljglass i strut). På glassbaren kunde man sätta sig i stolar som såg ut som glassar och självklart var det där vi skulle sitta och dela bord med en stor man med gråsprängt hår i 50-årsåldern som smaskade på glass med sin dotter i tonåren. Min dotter fann mannen väldigt intressant och de fick genast kontakt. Hon satt bakåtlutad i glasstolen och betraktade mannen nyfiket. Mannen och mina ögon möttes och vi log i samförstånd och jag önskade honom gott i tanken. När de reste sig upp och gick sa han hejdå och vinkade.

När vi åkte hem tänkte jag att nu är det kört. Tänk att jag inte skulle få ihop utmaningen. Vi beställde pizza och skulle gå in och hämta den. Innanför dörren stod två kvinnor med varsin barnvagn och lilla dottern stannade till och tittade på dom. Jag passade på att möta ögonen med en av kvinnorna, log och önskade henne i tanken all lycka i mammaskapet med den lilla bäbisen som låg i barnvagnen. Hon log tillbaka och sen gick lilla dottern in i pizzerian och sa "Mamma titta fotbollsmatch!" Vi ändrade våra planer att ta med pizzan hem och satte oss istället längst fram vid tv:n och spanade på när Ronaldo sprang runt och jagade boll.

Idag tog vi en sväng till Notting Hill som avslut. Vi hann med både shopping och ett besök vid den kända blå dörren från filmen "Notting Hill".

Vi gick förbi en klädaffär som hade enorma mängder vackra Singer symaskiner längs väggarna.

Nu har jag landat i Göteborg och längtar efter att sniffa min lilla dotter i håret och krama min fina man.

Här kommer ett axplock av bilder från fredag och lördag.

Nu ligger vi och slappar på hotellet och laddar för att gå ut en sväng på stan.

När jag kom hem möttes jag av den här synen.

Att öppna små plastinslagna paket med mjuk bomull måste ju vara himlen för en 2-åring.

Imorse var det dags att koka ihop en sats igen. Under tiden som jag satt och skar äpplena i mindre bitar och kastade i en stor kastrull underhöll min dotter sig på egen hand. Pusslade, lyssnade på talbok, packade ner sina nallar i sängen och sparkade runt bollar. Hon kom och satte sig bredvid mig i köket och ville smaka på äpplebitarna. Jag förklarade för henne att jag skulle komma och leka med henne när alla äpplen låg i kastrullen. Det löste hon fort.

Efter lite justeringar stod äntligen grytan på spisen.

2 kg äpplen

1,5 dl ekologiskt rårörssocker

1 kanelstång

1 tsk stötta kardemummakärnor

2 krm citronsyra

Idag åker jag med två av våra utövare upp till Trollhättan då de ska gå träningsmatcher. Jag är peppad att gå in i den svettiga och adrenalinstinna miljön en stund. Rapporter kommer under dagen. :)

Någon mil på väg tillbaka till Göteborg insåg jag att bensinen inte kommer räcka hela vägen fram. Jag börjar leta efter min plånbok och kan inte hitta den!

Jag pratade i telefon med min livcoach och goda vän och frågade honom: Shit vad ska jag göra??? Vad hade du gjort? Hade du kört på och hoppats att bensinen räckte, eller hade du kört av vid en bensinmack och försökt tigga till dig lite bensin?

"Jag hade gjort det som andligen utvecklade mest" svarar min vän.

Fan.

Jag svänger av 100 m senare och tänker på olika lösningar. Kan man betala efter? Ska jag be någon som tankar ge mig 2 liter? Kan jag stå utanför och skramla ihop pengar till ett par liter bensin?

Jag går in och frågar personalen vad jag ska göra. Tydligen gick det att fixa bara jag hade ett kontokortsnummer och utgångsdatum. Hur lagligt det är att inte ta legitimation vet jag inte, men nu var jag väldigt tacksam att det gick. Mamsen stod till min tjänst och jag tankade bilen med 10 liter.

När jag kom tillbaka till bilen tittar jag ner vid dörren och vad hittar jag där? Min plånbok... Men jag har säkert utvecklat min förmåga att be om hjälp. :)

Igår hängde jag och dottern med en vän och hennes två barn efter dagis. Fredagsmys i parken med efterföljande pizza när hennes sambo och pappa till barnen kom hem. När vi ätit färdigt var det dags att natta deras två barn. Jag och dottern hängde kvar i soffan och kollade lite tv. Vi packade ner henne i massa filtar för att gå till en utställning av textil- och screentryck av Johanna Stuart-Beck på ett galleri i Linné. 

Det var väldigt kul att höra Johanna berätta vart hon fått inspiration till och hur hon gått tillväga. Jag och min vän insåg att vi hade ovetandes trillat in på Kulturnatta. Denna härliga natt av kultur och musik mm. Vi tog en promenad genom Linné och tillbaka hem. Skönt att ha tid att prata med varandra ordentligt.

Idag kommer mannen hem igen. Dottern har precis somnat lite middag och jag försöker städa upp efter veckan (förutom just nu när jag flyr undan genom att blogga istället). Ska bli skönt att ha honom hemma under helgen innan han drar upp till Stockholm för att kolla på fotbollsmatch nästa vecka.

När jag jobbade i mitt eget företag jobbade jag mycket efter dessa principer. När jag höll föreläsningar blandade jag forskning, reflektion, diskussion hej vilt. Jag använde whiteboard, ritade och förtydligade det jag sa, visade en film, gjorde fysiska övningar, sjöng en sång, satte miniräknare i händerna på folk. Allt för att väcka intresse och underlätta olika inlärningsstilar.

Jag började jobba som anställd 2010. När jag var nyanställd blev jag överväldigad av allt material som fanns och bara plocka från. Mycket föreläsningar och utbildningar fanns upptrycka i powerpoint. Jag fick för mig att jag skulle anpassa mitt sätt att lära ut/in för att följa ramarna som fanns. Jag inledde ett par år av "death by powerpoint". Mitt fokus gick till att hålla koll på vilken ordning bilderna skulle komma, försöka komma på vad som menades med en bild så mitt resonemang skulle bli logiskt när den kom. Jag började bli stressad över att diskussionerna i grupperna blev för livliga. Hur skulle jag hinna med mina 68 bilder???

Förra veckan fick jag en fråga av en god vän: Varför använder du powerpoint? Vad händer om du kommer med dig själv och föreläser/inspirerar utifrån din inre potential?

Hur fan skulle det se ut?

Idag träffade jag en arbetsgrupp. Jag hade med mig ett par mindmaps, några utskrifter på diskussionsövningar, en film från internet och mig själv. Jag kunde fokusera på gruppen, lyssna, förstärka och utveckla. När jag åkte därifrån var jag trött med lycklig.

What's the power? What's the point?