mamarama

Jag har mått rätt kasst i vår. Jag har känt mig passiv, håglös, energifattig, initiativlös, svag och grinig. Jag har inte känt igen mig själv. Jag brukar sprudla av energi, känna meningsfullhet i det mesta jag gör och leva för att utvecklas.

I höstas var jag sängliggandes i tre månader i feber och har med tiden sett att min "sjukdom" hänger ihop med fysisk ansträngning. Detta är inte verifierat med någon allmän eller specialistläkare. Jag tillfrisknade på egen hand av att långsamt släppa kraven, vila, undvika att sätta mål, leva för varje sekund som var och hela tiden anpassa mig.

Vårens håglöshet har självklart delvis berott på att jag varit sjuk och behöver återhämta mig, men jag insåg för en månad sen att det även var något annat. Jag hade slutat drömma, jag var rädd för att hamna i samma sits igen och hade ett behov av att ta tag i situationen.

Jag frågade en god vän om han kunde coacha mig. Hjälp mig hitta mig själv! Jag står inte ut!

Vid första coachtillfället identifierade vi två avgörande bitar.

1. Jag hade svårt att fortfarande efter 7 år släppa taget om min elitidrottsidentitet. Detta innebär att jag jämt och ständigt sätter fysiska mål och kräver min kropp av vara i toppform. Det är inte så konstigt att jag är passiv om alternativet är att pressa mig till fysisk form och förmodligen bli sjuk igen.
Lösning: skapa en ny bild av min framtida person

2. Jag hade en känsla av att jag inte tog så mycket eget ansvar. Motfrågan blev "För vem är det meningen att du ska ta ansvar?" Frågan resulterade i att jag insåg att jag blivit mycket bättre på att sätta gränser för min kapacitet och i det upplever jag att jag inte tar lika mycket ansvar för andra. Men för att kunna finnas där för någon annan behöver man ta hand om sig själv.

Sen dessa två insikter har livet fått en vändning igen. Energin flödar i kroppen, jag är glad, tacksam och lägger tid på att drömma mig bort till min framtida identitet och livssituation.