mamarama

Det slog mig ännu en gång idag att vår evishet att hålla en fasad om att "allt är så bra, jag är såååå lycklig så och jag har det perfekta hemmet, barnet och mannen" bara göra att vi distansierar oss från varandra. Det är först när vi är modiga nog att visa oss "svaga" som vi bygger nära och tillitsfulla relationer.

Jag delade mina tankar med en mammakompis under promenaden idag. Jag fick ett fullständigt spel igår kväll för att jag har så mycket prylar hemma, i källaren, kläder i garderoben. Saker som jag inte använder. Saker som jag inte ens kommer ihåg. Varför har jag ens kvar dessa saker? Min man fick under 30 minuter höra när jag öste ur mig frustration över alla saker som jag inte ens vill ha. Jag berättade för mammakompisen idag att jag bara vill ha öppna ytor så jag får lugn och ro, så jag kan röra mig fritt hemma.

Responsen hos mammakompisen över att jag delade med mig mina tankar kring mitt överbelamrade och ganska normala hem (det är ju trots allt så att jag kanske inte är ensam över att ha för mycket saker) var att hon bjöd hem mig på en kopp kaffe. "Nu när du berättat att du kanske inte alltid har så städat hemma, är det okej att du kommer hem till oss idag för det är jättestökigt".

Dagens rörelse
* Promenad 75 min runthalkandes på Göteborgsvägen med mammakompis och barnvagnar